Just nu funderar jag på hur det blir om man ser livet som en gåva.
Det beror förstås på hur man ser på gåvor. Jag ser gåvor som något man blir given utan förbehåll och förpliktelser. Men om man väljer att ta emot gåvan tar man också på sig ansvaret att förvalta den efter bästa förmåga.
Så om livet är en gåva? Jag fick mitt liv av mina föräldrar. I min barndom "puttades" jag i en viss riktning av deras erfarenheter. Nu är det upp till mig att bestämma om jag är nöjd med riktningen eller om jag vill byta och i så fall till vad. Vad vill jag få ut av livet och hur ska jag uppnå det med en rimlig insats. Vad vill jag ha gjort innan jag dör? Vilka kontroller ska jag passera innan jag går i mål?
Hmm. Här finns mycket mer att fundera på. Är det någon som har några synpunkter?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det känns ibland lite skrämmande att man födds o kämpar sig genom hela livet för att sedan avsluta det hela med "d..en". Då är väl frågan vad är det för vits med det hela?! -Å andra sidan så kan man tänka på alla underbara stunder o minnen som man har med sig i livet o alla människor runtomkring en älskar en o man älskar dem tillbaka o då vill man inte mista en sek. av det. -Så livet är en underbar gåva o visst har man föräldrarnas/samhällets värderingar med sig i baggaget. MEN i slutändan är mina handlingar o beslut som är avgörande. Det kanske inte är så dum att sätta små mål för att nå det stora, då man vet att man levt ett bra liv.
-Men kom ihåg att "lev livet så som det är din sista dag o njut av varenda sekund-dock är dagens händelser/stunder morgondagens minne" /Amanda W
Skicka en kommentar